I miss the old days sometimes...

Varför är det så att vissa bara är i ens liv ett visst tag? Ja fattar ju hela biten med att vissa personer bara finns i ens liv så länge man behöver dom...eller dom behöver en själv. Men ibland är det inte alls kul när det är så. 

Sen verkar jag ha dratt på mig en ful ovana att snabbt tröttna på folk...eller snarare....så tröttnar ja på dom efter att ha märkt att dom inte var som man trodde. Jag avverkar ju folk på löpande band just nu känns det som. Eller är jag bara rastlös på ett sätt? Eller letar ja efter nåt ja saknar...men som ja inte kan finna eftersom det bara fanns med en viss person? En djupare vänskap som jag inte tycks kunna finna med nån annan? För som det känns nu...så har jag ingen riktigt nära vän. Bara lite ytliga vänner...såna man hittar på saker med å har kul med...men ingen man riktigt kan prata av sig med, som man vet finns där för en när man behöver nån. 

Det fanns en gång nån...men nu vet jag inte riktigt om vi har glidit isär...eller vad det är. Om vi har blitt en av dom som fanns där ett tag men nu är det över. Jag saknar iaf den gamla tiden...dom galna påhitten. Jag saknar att inte vara den som finns där, å veta att personen fanns lika mkt tebax om ja behövde. 

Men varför blev det som det blev?

Men varför älta....å varför har ja kommit på det just nu? 

Och jag blir bara mer och mer sugen på att komma här ifrån. Jag ska här ifrån....nån gång. Frågan är bara när...och hur jag, som hatar förändringar ska kunna ta mig i kragen och göra den här super stora förändringen...

Men jag ska la kanske växa upp nån gång ja med...vem vet.